Hörni. Jag har alltid varit en sån person som engagerar mig i saker. Typ elevråd, tillställningar på skolan och utanför skolan. Det började friskt när jag flyttade till storstan som ledamot i socionomernas studentförening, medlem i en kristen studentförening, körsång och allmänt dravel. Men jag hittade liksom ändå inte riktigt rätt, och det var bara drygt att göra allt själv precis hela tiden utan någon jag kände att hålla i handen. För vet ni.. Det kan vara rätt skönt att hålla någon i handen ibland. Speciellt när en ska gå på 150:e nya grejen och träffa 150 nya människor. Så jag la ner allt efter ett tag. Och slutade engagera mig. I alla fall med fysisk närvaro. Nu förtin så har jag förpassat allt mitt engagemang till nätet. Jag har blivit en så kallad nätaktivist. Det har passat mig de senaste åren. Passat att ligga hemma framför datorn och skriva något klämmigt eller lägga upp en bild på instagram med feministiskt budskap. Men nu har det slutat passa så bra. Det passar ganska illa faktiskt. Jag är beredd igen att fysiskt engagera mig i något. Jag är beredd att lägga ner hjärta och själ för att göra något bra!
För någon vecka sen så åkte jag och syster ner till Malmö och kollade på hockey VM. Där började en liten tanke och känsla gro inom mig. När Svenskorna gled in på isen väcktes gamla drömmar. Jag som just undrat var mina drömmar om att bli en framgångsrik hockeyspelare tagit vägen? Jo, de släcktes ganska drastiskt efter upptäckten att tjejer fasiken inte är värt något inom hockey. Det finns ingen ekonomisk framtid att prata om. Och hur kan det göra det om sporten aldrig får utvecklas på bredare front? Detta är nu mitt kall. Min livsglädje och mitt driv. Jag vill vara med att skriva morgondagens histora inom svensk damhockey. Det passar ju perfekt också att Luleå hockey idagarna gått ut med sin damsatsning och håller på att presentera sitt lag (med spelare i min ålder, vilket får mig att undra varför i helvete jag någonsin slutade spela??). Jag vill vara med och hjälpa damhockeyn i Norrbotten att blomstra, med Kiruna IF som bas. Det kan bli något stort det här, hörni. Jag känner det på mig!
Leve damhockey! Leve engagemang!
Anledningen till att jag skriver detta är för att ni som läser ska få hålla mig i handen. Så att jag slipper möta 150 nya människor själv igen. Och för att få alla tips ni kan ge! Hur ska jag gå till väga? Jag har redan tagit kontakt med ledningen i Kif och uppmärksammat dem på mitt intresse. Vad händer sen? Känner ni någon som känner någon som jag borde träffa? Har ni något att komma med överhuvudtaget? Ett litet hejarop kanske..? Någon?
Kommentera